Såhär är det.

Såhär är det :
Dagen som min farmor har fasat över i hela sitt liv har kommit. Hon har blivit satt på ett boende, ett servicehem. Hemmet är jättefint, hon har en egen liten stuga med egen uteplats och personal som tittar till henne dygnet runt.

Min farmor har alltid varit en stark människa - både fysiskt och psykiskt. Hon har fött, älskat och uppfostrat sex barn, tagit väl hand om oss 20 (?) barnbarn, och alltid funnits till för oss alla. Alltid!
Hon har orkat med så mycket som en människa normalt sett (enligt mej) hade gått av på mitten av. För två år sedan miste hon sin son, min farbror, de flesta av hennes syskon har gått bort, och ändå har hon stått upp på benen och varit den fantastiska människan som vi alltid har känt!

Jag och min farmor har alltid haft en väldigt speciell relation till varandra, hon har alltid varit nummer ett för mej - i alla lägen. Jag har vuxit upp med henne tätt intill hela tiden, och vi har alltid förstått varandra på ett sätt som inte går att förklara.

Nu är det så att hennes minne har börjat svikta. Värre blev det när min farbror gick bort.. Då blev hon sämre och mer glömsk.
Min farmor har alltid sagt att hon vägrar att hamna på hem, hon vill inte hur illa det än ter sej. Och nu har så många pratat med henne i förväg om vad som kommer att hända, med tanke på att hon är en fara för sej själv som glömmer spisen på osv. Hon har varit med på noterna.
Fram tills igår..
När jag, pappa och Martin kom så blev hon helt hysterisk och bara grät och grät. Hon bad att vi skulle ta hem henne igen! Inte för att hemmet är dåligt på något sätt, men för att det inte är hemma.
Jag vill inget hellre än att ta hem henne igen, men jag vet innerst inne att det inte skulle fungera. Men samtidigt så tänker jag, att om det är vad hon vill så måste hon få det. Jag har fasat lika mycket för denna dagen som min farmor, jag känner henne alltför väl. Hon vill klara sej själv, hon vill göra allt själv.

Det är så himla svårt. Ska vi ta hem henne igen, och låta risken att hon ska göra sej illa löpa? Eller ska vi låta henne bo på hemmet och må dåligt? Är det en vanesak? Kommer hon trivas till slut?
Ingen som vet. Orkar inte tänka på det. Mamma säger att det är en vanesak, att det tar tid..
Och Marie sa det klokaste och finaste någon nånsin har sagt, och det är att "Nu är det farmors tur att bli omhändertagen, nu är det farmor som ska få bli lite bortskämd". Och tänker man så, så låter det inte så hemskt längre. Jag ska bara försöka få min älskade lilla fina farmor att förstå det också!
Så är det.

Puss.