Mitt 900:e inlägg kommer jag direkt att rikta till the one - bögen, MiniLand, Stanford, Johan Svensson.. Kärt barn har många namn.
Han befinner sej just nu hos min kusin i Göteborg, i väntan på att det ska bli måndag. På måndag kommer han att sätta sej på ett flygplan till Spanien. Han kommer att vara borta i nästan två veckor, totalt.
När detta blev bestämt så frågade han mej hur jag ska klara mej utan honom. Jag bara ryckte på axlarna, och sa att jag överlever.
Jag har börjat tveka nu..
Jag tvekar även på om han överlever. Alltså, någonstans tror jag att vår relation till varandra kanske inte alltid är så nyttig, det visar sej väldigt tydligt nu.
Vi sågs senast igårkväll, kramade varandra hej då och så fort han hade landat i Göteborg så fick jag det första SMS:et om att han saknar mej.
Och ärligt, vi har varit ifrån varandra förut - det har till och med varit så att vi har varit ifrån varandra i ett helt halvår. Vissa perioder har vi umgåtts mer, och vissa mindre.
Men han har trots allt varit min bästa, sen vi var sex år gamla. Men detta kommer att bli saknigt - bara för att jag vet att han kommer vara så långt borta, att jag inte kan bli hämtad mitt i natten om jag vill, eller bli väckt bara sådär av en nattlig konversation om allt eller ingenting.. Han är den bästa, han är verkligen det!
Klart som fan att jag kommer att överleva, det vet jag.. Jag kan leva utan honom - jag vill bara inte. För att han finns i mitt liv gör bara allt mycket lättare, och han och jag ser alltid allting med samma ögon.
Nyss ringde han och sa att han var vilse i Göteborg. Johan - kom hem, än är det inte för sent! Du är bara i Göteborg än så länge, skit i Spanien, KOM HEM!
Eller åtminstone, ge mej ett piller så att jag somnar och vaknar igen om 14 dagar, så att han är hemma igen när jag öppnar ögonen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar