Don´t worry, be happy. :)

Jag satt och tänkte lite..
Tänk egentligen hur många faser i livet man går igenom. Från det att man är ett par år tills man är i lekisålder är ju lite suddigt, men från och med femårsåldern minns jag det mesta solklart.
Det var på den tiden när allt var så oskyldigt, det värsta bekymret man hade var att man inte hade lika många kulor i sin kulpåse som "dom i tvåan".. Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.
Stor blev jag, när jag var kring nio så började jag kolla på skräckfilmer med min pappa. Det var i själva verket Alexandra som visade mej min allra första skräckfilm, och jag älskade det. Splatterfilm var det, har jag för mej. Men detta var i smyg, ocn när pappa fick veta så visade han mej Psycho, den svartvita. Och jag älskade det! :)

Åren gick, och det som förut kallades bekymmer blev stora vardagsproblem. Allt var jobbigt, precis allt! Jag hade ett speciellt behov av att synas och höras. Johan och jag upplevde våra första tonår med svart blick. ;) Vi gjorde allt för att provocera, vi spottade på väggarna i skolan (ja, så hemsk var JAG), vi gjorde revolt genom att se så hemska ut vi kunde, vi sminkade oss åt helvete och lyssnade på "den där" musiken. Den som ingen tyckte om, bara för att det var "den där" musiken. Ebba Grön-tiden var förbi, och nu var det Marilyn Manson som gällde. "Den där" musiken som alla vuxna människor föraktade. "Den där" musiken som alla vuxna trodde skulle förstöra deras barn!
Men Courtney Love var min största idol, och det var henne man såg upp till. Jag bar en tröja med hennes påtända make på, med texten : "I hate myself and I want to die". Den gav min pappa till mej. :) Jag ville aldrig dö. Det var en mycket bra låt med Nirvana. :) Men det blev många och långa samtal med lärare, föräldrar osv. Som tur är stod alltid pappa bakom mej, i allt.
Detta var på den tiden det var coolt att röka, och det var coolt med ring i näsan. Allt det där fixade jag. Jag var cool. Mamma grät när jag färgade mitt platinablonda hår svart. She really did. :)

Det var på den tiden Johan och jag satt med våra punk-kompisar uppe på skåpen i skolan, för att de hade tagit bort våra soffor. Fyra lärare skulle försöka plocka ner tre elever, det gick inget vidare. För lärarna då.

Sen kom perioden där skinheads var ball. Både Johan och jag hade rakat hår, haha, Guuud.. Här var nog mamma mer förbannad eftersom det var hennes bästa vän som tog rakapparaten och shavade mej. ;) Johan var helrakad och jag hade underhåret rakat. :)
Som sagt, allt för att provocera.
Ringen i näsan var kvar, det var tydligen fortfarande coolt, och stålhätta var aldrig så inne som då. Man fick lära sej att dricka öl och dra halsbloss. Det var här jag tappade pappa. ;) Han accepterade aldrig att vi rökte. VANLIGA CIGARETTER, ville bara klargöra det.
Högstadiet var egentligen ett enda stort kaos, hormoner sprudlade i kroppen och alla känslor hade svårt att placera sej på rätt ställe. Målet med varje dag var att vara så provocerande som möjligt. Vi lyckades. Överallt lyckades vi! Johan och jag.. Mamma och jag hade en konstig hat-kärlek till varandra, vi skrek på varandra mer än vad vi pratade med varandra. Sånt som jag kan ha ångest för än idag, att jag var så jävla elak mot min omgivning. Tonåren hade sin charm på många sätt, men fy fan vad jag hatade det samtidigt. Mycket av tonåren är dimmigt..

Gymnasiet började, och jag hade lugnat ner mej. Jag såg "normal" ut, hade äntligen börjat få tillbaka mitt ljusa hår och ringen i näsan byttes genast ut mot en liten pärla. Det svarta sminket blev en snygg vardags-make och jag började sakta men säkert skärpa till mej.
Jag fyllde 18. Oj oj oj. Jag hade min glanstid på Karlskronas uteställen, jag var VIP-gäst på Pirren, haha! :) Jag var ute onsdag, fredag och lördag nästan varje vecka, och det var livets stora nöje! Skolan sköttes ändå, jag var faktiskt skötsam i skolan under gymnasietiden.
Med tiden trötttnade jag på vad Karlskronas uteställen hade att erbjuda, och man gick tillbaka till de sköna hemma-festerna istället. Jag flyttade hemifrån och fick mej livets värsta läxa! Flyttade som bekant ihop med en "kompis", och det gick som det gick. Jag flyttade snart ut därifrån till mitt alldeles egna lilla krypin, och det var väl det som var den stora prövningen.

Det blev långt, det här. Det jag tänkte komma fram till var egentligen att OM jag inte hade gått igenom alla de här faserna så tror jag inte att jag hade varit den jag är idag. Idag är mitt liv rätt lugnt, jag ser fortfarande "normal" ut, jag jobbar, jag betalar mina räkningar i tid, jag shoppar alldeles för mycket, men det får jag, jag dricker med måtta, jag röker inte (inte ofta i alla fall), jag har världens bästa självförtroende, jag har världens bästa kontakt med mina föräldrar och framför allt så mår jag bra. Jag söker inte uppmärksamhet på alls samma sätt, jag har blivit vuxen. ;)
Vägen dit var lång!

(Stort grattis till er som har pallat läsa ända ner, STORT grattis!) :)